Att bry sig bortom orden

Reflektion 56:

Det ringer på dörren. Ännu en kvinna med en trave matlådor i famnen, ett varmt leende och tid att sitta ner för en pratstund. Omtanke, omsorg, mänsklig närhet och lite sällskap. Jag är i Florida och stöttar min yngsta moster som hastigt blivit sjuk. Det blev en annorlunda sommar. En sommar som fick mig att inse ett och annat. Jag har tänkt, reflekterat, iakttagit och funderat.

Vi har byggt upp ett fantastiskt skyddsnät i Sverige. Ingen behöver oroa sig för att få vård eller omsorg när man inte längre klarar av allt själv. Vi får hjälp oavsett social status och inkomst. Vi har det bra. Jag är stolt över det system vi har. Jag känner mig trygg. Men det finns kanske trots allt ett men som jag tänkt mycket på under mina veckor i Florida.

Man kan tycka vad man vill om det amerikanska systemet i stort, jag har hur som helst på nära håll upplevt hur man sluter upp rent socialt när det kniper. Som tur är har min moster kunnat bygga upp ett tryggt och bra liv rent ekonomiskt under sina år i USA och hon får bra sjukvård. Men MÄNSKLIG omtanke, värme, stöd och sällskap, det kan ingen försäkring i världen ersätta. Och det är mellanmänsklig kontakt, medmänsklighet och omsorg jag sett prov på.

Vänner och grannar tar steget bortom orden och AGERAR verkligen. De samordnar scheman för att säkerställa att min moster får hjälp med skjuts till och från de dagliga behandlingarna (under de veckor ingen av familjen från Sverige är hos henne), matlådor lagas och levereras och alla tar sig tid för den i stort sett dagliga pratstunden (även när jag var där).

Min fina moster. Hon har själv arbetat som counsellor (socialarbetare) och värnat om dem som är utsatta, utslagna och kanske rentav utanför samhällets strukturer. Hon har givit. Nu är det verkligen dags att få. Många är de som samlats omkring henne. Skapat ett mänskligt skyddsnät, inte bara för att se till att praktiska saker hanteras utan även ett skyddsnät mot ensamhet, rädsla, sorg och för att bidra med skratt, ett öra, en kram, en axel att luta sig mot. Mänsklig kontakt.

Detta är mitt men. Detta är det jag tycker att vi delvis saknar i vårt annars så trygga och välordnade svenska samhälle. Att inte bara närmaste familjen sluter upp utan att alla som kallar sig vänner, grannar och till och med bekanta erbjuder sitt stöd. Självklart utan att förvänta sig något i gengäld eller i utbyte. Att alla vill ”dra sitt strå till stacken”. Att alla hjälps åt att göra tillvaron för den som är i behov just då lite mer dräglig, lite mer lätthanterlig.

Jag har sett detta hända en gång tidigare. Sex kvinnor (mamma var en av dem) slöt på ett fantastiskt sätt upp runt en annan släkting under hennes sista år i livet. Men att personalen på boendet vittnade om att de aldrig tidigare varit med om något liknande, säger ju en hel del.

Mänsklig kontakt. Att någon tar sig TID att bry sig. Att någon i lugn och ro ser, lyssnar, stöttar, hjälper och håller om. Kanske har jag inte upplevt detta för att det (tur nog) ännu inte funnits tillfälle här hemma. Eller har vi faktiskt tappat bort den kanske viktigaste delen av att skapa ett tryggt samhälle? Sympati, vänlighet, oegoistisk omtanke och att ge av vår tid. Har vi tappat bort den mänskliga faktorn?

Med värme,
Eva
Willstrand Kommunikation & Ledarskap AB