Sträck på dig, rocka loss och ta plats!

Reflektion 57:

Du vackra kvinna som rak i ryggen, med högburet huvud, yppig åt alla håll och tryggt leende tog ett steg åt sidan när jag kom flåsandes i löpspåret. Jag noterade. Jag stärktes. Du ägde ditt utrymme utan att med vare sig ord eller kroppsspråk be om ursäkt. Du signalerade trygghet och säkerhet på ett skönt sätt. Jag log resten av löprundan.

Och du underbara lilla kille. Med stensäkra ”moves” körde du en serie rockande höftrullningar utan att för en enda sekund släppa dig själv med blicken där i spegeln på skoaffären. Inte ens när jag försynt försökte få tillgång till en liten hörna tycktes du medveten om omvärlden, och då allra minst mig. Du var helt i din egen värld. Svängde på höfterna och gled elegant och bekymmersfritt fram och tillbaks som en mini-Fred Astaire. Du var grym! Du rockade fett! Det var först när din pappa, efter att ha ropat ditt namn flera gånger, kom och fångade in dig mitt i en piruett som förtrollningen bröts och du vaknade upp ur din alldeles egna rockupplevelse. Leende och svettig sa du till din pappa att du gillade skorna. Jag log resten av den shoppingrundan.

Hur skulle det vara om fler av oss vågade ta lite mer plats. Jag pratar inte om att vi ska gå omkring och FÖRHÄVA oss, uppträda arrogant eller skitstövla oss, inte alls. Bara vara lite mer självklara. Jag FÅR vara här. Jag behöver absolut inte be om ursäkt. Jag behöver inte FÖRMINSKA mig själv på något sätt. Jag duger precis som jag är. Be Luther och jantelag packa ihop och dra dit pepparn växer. För gott. Bjuda in någon modig och stolt förebild att ta plats på axeln istället och härma dennes beteende. Träna på att le. Träna på att äga utrymmet. Rakryggat och stolt känna att vi är fullkomligt bra nog. Att inte be om ursäkt för alla möjliga och omöjliga saker. Ja jädrar anåda, det ska jag träna på. För visst hör mig själv då och då göra just det här. Be om ursäkt utan att riktigt förstå VARFÖR jag gör det. Så onödigt. Så dumt. Så orockigt!

Jag åt nyligen lunch med en vän. Han sa många kloka saker. Han är dessutom modig och mitt i sin personliga resa av upptäckt. Han reflekterar nyfiket över vad det innebär att vara man och människa. Både rent praktiskt i dagens samhälle, men också på det mer själsliga planet. Vi pratade om att vi kanske befinner oss i en tid då vi håller på att förlora fotfästet en aning eftersom vi ägnar oss åt så mycket annat än det personliga mötet, samtalet, fokusen, närvaron. Att verkligen se oss själva och varandra för dem vi är, inte tillrättalagda, fixade, anpassade. Att inte jämföra med det onåbara. Att verkligen på riktigt känna att det är ok att vara den vi är, känna det vi känner och vara där vi är.

Vi pratade om vikten av att våga ge uttryck för vad man vill och hur man har det, i all sin enkelhet. Utan att be om ursäkt och utan en massa förvirrande omskrivningar. Både som man och kvinna, gammal som ung. Vi pratade om det sunda med att vara tydlig med det som sårar en och med det som gör en glad. Att kommunicera. Och att våga vara stolt över något man åstadkommit eller för den man är rätt och slätt. Stolt. Rakryggad.

Att ta plats på ett självklart, respektfullt och tryggt sätt är ju både SUNT och samtidigt otroligt ATTRAKTIVT. Mera rockiga danssteg framför spegeln helt enkelt. Nyfiket utforskande kring vad som får oss att våga ta ut svängarna lite mer. Och om, ”du ska inte tro att du är något”, trots allt poppar upp där inne i huvudet…håll helt sonika upp handen och säg med stadig stämma till dig själv: ”Just det där väljer jag att inte lyssna på, thank you very much!” och rocka lugnt vidare.

Med värme,

Eva
Willstrand Kommunikation & Ledarskap AB

pexels-photo-2701585

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s