Det går så långsamt, det går så fort…

Reflektion 64

Jag vaknade av att det kliade i armen. Det kliade på handen. Det kan för all del bero på att såret jag skar upp när jag cyklade omkull häromsistens äntligen håller på att läka…men det var något annat också, skrivlusten pockade på. Jag ville plötsligt skriva en dikt. Jo. Faktiskt. Konstigt, jag vet. Men ändå. Så var det. Tankarna virvlade som vanligt kring ämnet vi världsmedborgare pratar om, förhåller oss till, fortfarande kämpar med. Covid-19. Situationen som råder. Medmänniskors hälsa. Som ensamföretagare – ovisshet, oro.

De senaste månaderna har jag liksom levt i en parentes. Jag väntar. Tappar fart. Trampar runt. Inser att vänta inte är min bästa gren. Otåligheten sliter. Ändå njuter jag av stiltjen. Allt känns så motsägelsefullt. Så bra. Så dåligt.

Så dök hon upp i Aktuellt igår, Ann-Therese Enarsson, vd för Futurion, tankesmedjan för framtidens arbetsliv. Hon pratade om hur vi mår och har det nu i ”dessa tider”. Hemarbete, arbetsmiljö, ensamhet, sammanhang. Hon och hennes tänkarkompisar, de har funderat, resonerat och de har lagt pusslet.

Hon pratade om utmaningar och möjligheter i detta nya. Att den största utmaningen, ur ett företagsperspektiv, handlar om chefs- och ledarskap. De som leder och faktiskt inte förmår att anpassa företagets och individernas ledarskap till de nya behoven och förutsättningarna. Det faktum att vi sakta men säkert går från ett kontrollbaserat ledarskap till ett tillitsbaserat. Sa att det vi gått igenom de senaste månaderna är som ett lackmustest på hur förberedda vi var på det nya slags ledarskapet. Vilken spännande liknelse. Och vilken viktig reflektion. Hur tar vi hand om, och agerar på, resultatet av det testet?

Hon passade på att ge lite skön feedback. Tyckte att vi samtidigt ska känna oss stolta och nöjda mitt i allt detta. Vi och våra företag har trots allt tagit ett enormt kliv framåt i den tekniska utvecklingen, den digitala transformationen. Förflyttat oss cirka två år på bara några månader. Vi kan verkligen när vi måste. Viktigt att hålla i minnet.

I slutet av intervjun log hon stort och sa: ”Vad vi också vet är att vi verkligen behöver det fysiska mötet. Inte minst för att vi är mer kreativa och innovativa när vi tänker och resonerar tillsammans, i samma rum. Vi behöver verkligen hitta tillbaks och börja träffas igen, snart!”. Min puls, helt plötsligt kände jag den tydligt. Min livspuls!

Jag somnade med huvudet fullt av tankar, hopp i bröstet. Det kommer bli bra. Det kommer bli annorlunda, men det kommer bli bra. Sen vaknade jag som sagt med kli i armen. Och skrev en dikt, eller nåt’.

Det går så långsamt, det går så fort.
Det händer inget, det händer stort.
Frågor utan svar, oändliga och många.
Jag väntar. Snälla fånga.
Svara på det ogripbara.
Jag väntar. Bara vara.
Behåll lugnet. Jag vill tänka klart.
Ändå, stilla nyfikenheten, snälla snart.
Vad finns runt hörnet? Vad finns där borta? Jag vill förstå.
Känna hopp och min oro korta.
Tålamod. Svar finns. I framtidens ospelade kort.
Det går så långsamt, det går så fort.

Ta hand om er själva och varandra.

Eva
Willstrand Kommunikation & Ledarskap AB

framtid1

3 reaktioner till “Det går så långsamt, det går så fort…

  1. Läser din dikt och tänker också att det finns något gott i att tvingas vänta. Just för att tänka klart.
    Några svar får vi nog inte, kanske inte ens behöver det. Det är vi som själva får forma tillvaron, den vi har möjlighet att påverka vill säga.
    De digitala förutsättningarna har prövats hårt första halvåret av 2020. Nu när vi har börjat förstå funktionerna och ”det här går ju bra ju” kommer saknaden över oss. Saknad över det där som är svårt att fånga upp, det som du kallar livspuls. Jag saknar den med.
    Samtidigt är jag glad om vi också kan lyckas behålla det vi har har lärt oss nu. Någon slags ro i alla den oro som jag tror att många upplever på sitt arbete, en kultur som trubbar av. Att själv kunna välja fokus och tänka färdigt en tanke utan avbrott. Det kan räcka med en timme eller bara den där lilla stunden det tar att brygga kaffet för den som jobbar hemmavid.
    Möten mellan människor är viktiga, till och med livsviktiga. Tänka klart likaså. Kan vi hitta och utveckla en fantastisk väg som kombinerar allt bra vi har upptäckt nu, med den gemenskap vi behöver, åh! Det vore något det.

    Gilla

    1. Hej Lillebi! Så kul att ”höra” från dig! Och tack för dina kloka och fina reflektioner. Håller med dig och hoppas också att vi tar vara på insikter och kunskap vi skaffat oss under det senaste halvåret. Jag vill verkligen tro det. Med gemensamma krafter. Ta hand om dig!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s